Hjälpen är här. (?)

Morrn da!
För första gången på FLERA nätter i rad har jag nu lyckats sova näst intill hela natten. Vaknade ett par gånger men lyckades lyckligtvis att somna om igen. Jag vaknade inte förräns pappa ringde på dörren med mina skor i handen som jag egentligen har på jobbet, men som jag är i mycket större behov att ha här hemma. Mina gamla tofflor gjorde sitt redan förra sommaren, men snål som man är har jag inte köppt nya. Igår kom jag på att jag faktiskt har ett par riktigt bra toffler på jobbet, så nu står dom här i hallen.

Jag har varit sjukskriven sen i början på mars p.g.a. en riktigt jobbig deppression. Jag har fått mediciner som inte hjälper och i och med det har det bara blivit sämre och sämre. I går kom jag äntligen in till sjukhuset efter att ha väntat på min remiss, jag fick prata med en lite indisk kvinna som verkar ganska bra. (i alla fall tror jag hon är från indien) Vi pratade om mig och hur jag mått, och sen fick jag fylla i MASSOR av papper om hur jag känner i olika situationer, hur synen på livet är, ångest attacker, hur min sömn är, i vilken utsträckning jag träffar vänner o.s.v. Dessa frågor och svar hadde ett poängsystem så att min läkare i slutet kunde räkna i hop mina poäng för att på så sätt se var jag hamnar och hur jag mår. "Oj, oj, oj. Mycket höga poäng. INTE bra", sa hon. (här var det för en gångs skull ett test där man skulle få så lite poäng som möjligt, något som jag i skolan annars var duktig på) För mig kändes det på ett konstigt sätt lite bra, för nu fick jag ÄNTLIGEN papper på HUR dåligt jag faktiskt mår. Många gånger får jag känslan ifrån andra att dom inte tror att jag mår så särskilt dåligt och jag får dåligt samvete om någon jag känner ser mig ute. "Jasså, där är Linda. Trodde hon var sjuk, men hon kan minsann vara ute", får jag för mig att människor tänker när dom ser mig. Men det känns skönt att äntligen, efter så här lång tid, få komma till någon som tror på mig och som ser att jag inte mår särskilt bra. Med mycket samtal, hjälp och stöd och naturligtvis rätt medicinering, hoppas jag att detta kan vända så jag får mitt liv tillbaks, för som det är nu är det inget roligt liv att leva. Bland det värsta är att jag även får så fruktansvärt dåligt samvete, känns som att jag sviker massa människor när dom kommer med förslag om vad man kan hitta på och jag känner att jag inte orkar. Jag är en sån person som vill ställa upp för alla, sätter andra människor främst och mig själv sist. Men detta är en sak jag ska börja jobba på nu med min läkare. Jag måste lära mig att bli lite självisk, även om det tar emot ordentligt. Men jag har ändå en fruktansvärt tur, för jag har en familj som verkligen ställer upp och finns där till 100%, utan dom vet jag inte vart detta kommer sluta. Har även ett par vänner som finns där för mig när jag som bäst behöver dom, jag hoppas ni vet hur mycket jag uppskattar att ni finns i mitt liv.

Detta var allt från mig för nu.

Simma lugnt och ta er inte vatten över huvudet!